Allemansrätten

Om en förening väljer att t.ex. anordna ett utomhusläger måste man förhålla sig till allemansrätten. Sedan 1994 är allemansrätten inskriven i grundlagen. Där står det att “Alla ska ha tillgång till naturen enligt allemansrätten”. Allemansrätten i sig är ingen lag. Det står inte heller i någon lag vad allemansrätten innehåller. Det är därför svårt att säga vad som gäller i enskilda fall. Man utgår från de lagar som sätter gränser för vad som är tillåtet, och från de tolkningar som finns av allemansrätten. Det är straffbart att bryta mot de lagar eller förordningar som omger allemansrätten.

Allemansrätten innebär en begränsad rätt för var och en att färdas över annans mark och tillfälligt uppehålla sig där. Med rätten följer krav på hänsyn och varsamhet; mot natur och djurliv, mot markägare och mot andra människor ute i naturen. Naturvårdsverket sammanfattar allemansrätten i orden: Inte störa – Inte förstöra. Genom den lagstiftning som finns kan offentliga myndigheter fatta beslut och utfärda föreskrifter som begränsar allemansrätten eller utvidgar den. Som exempel finns det lokala ordningsstadgar i alla Sveriges kommuner som reglerar marken och hur den får användas. Nationalparker, naturreservat och naturminnen regleras separat.

Naturvårdverket har en mycket informativ sida som tar upp hur olika verksamheter, t.ex. ridning, måste förhålla sig till allemansrätten. Läs mer på Naturvårdsverkets hemsida.